Lite bilder. Cavaliertiken som blir två veckor imorgon. Växer fint och mår bra.

Eurasiervalparna som är två veckor idag. Den förstfödda, stor röd hane

Tvåan är en tik, Ystra. Lite mindre än hanarna men pigg. Har nog ett passande namn.

Den tredje. Lika stor men lite mörkare röd hane än den första.

En film från igår. Valparna har öppnat ögonen och tar ostadigt, men tidigt, sina första steg.

Det började i slutet av juli. Två tikar skulle paras under sensommaren och naturligtvis drog dom ihop sina löp. Eurasiertiken Svea skulle till en ö utanför More og Romsdal i Norge. Till Aud Paulin och hennes snygga Leo. Resan gick fint och vi fick en bra parning den 25 juli. Så hem och hämta cavaliertiken Stella som skulle till Värmland. Till Maj-Britt på Zolohouse kennel. Den 28 juli fick vi en bra parning med hennes snygga hane Jambo. Så gick månaderna och natten till den 25 september började båda förbereda sig för valpning. På förmiddagen mellan 10 och 11 födde Svea sina valpar. Snabbt, lugnt och lätt fick hon tre valpar , en tik och två hanar. 

Cavaliertiken Stella hade längre förarbete. Klockan 19 lyckades hon krysta fram första valpen, tyvärr döfödd. Sen hände inget, svaga värkar lite då och då. Jag började bli orolig så mitt i natten åkte vi till veterinären. Där verkade Stella ganska opåverkad, en cavalier viftar ju alltid på svansen. Hon hade inga värkar. Jag hade känt valpar kvar men veterinären var osäker så vi röntgade magen. Två valpar var det kvar. Veterinären kände att Stella var öppen, men hon hade inga värkar. Vi fick åka hem igen, åsikten var att alla mådde bra och det var bättre att det fick ske naturligt. Klockan 8 den 26 juli födde Stella en levande tikvalp, 13 timmar efter den första. Ganska snart efter började hon krysta fram den tredje och sista valpen. Det kom två små baktassar sen tog Stellas krafter slut. Jag fick inte ut den och Stella hjälpte inte till alls. Det blev en veterinärtur på fyra mil i bilen igen. Där fick dom tack och lov ut valpen. Den var naturligtvis död då. Men eländet var inte över ännu. Efter så traumatiska dygn släppte inte Stella ner någon mjölk till valpen.

Jag trodde att det ger sig nog. Valpen sög men gnällde. Den blev svagare och svagare. Jag lånade över  två av Sveas valpar. Dom sög men ingen mjölk kom. Stellas valp försökte inte längre dia. Då fick den flytta in till Svea och där är den nu kvar. Min första blandraskull.  Stella mår bra och jag hoppas hon nu har glömt det som hände. Cavaliervalpen är en riktig kämpe. Hon är mycket mindre och får kämpa för sin plats, men ökar nu fint i vikt och Svea tar väl hand om henne.